Oj, nu var det verkligen länge sedan jag skrev här! Sommaren försvann bara i ett nafs och sedan blev det flytt till Örebro igen.

Tyvärr blev det inget av VäKs utställning i somras, för jag hamnade på sjukhus med en inflammerad blindtarm och Rut fick kastreras pga livmoderinflammation. Men på söndag är det dags igen - då ska Lilla My ställas på Östkattens utställning i Norrköping!   

När det gäller katterna så finns Mymlan fortfarande kvar och är till salu - gärna tillsammans med sin mamma Trini (de avgudar verkligen varandra!) som inte riktigt trivs hemma hos oss nu när vi flyttat, Morgan har haft en parning med en UNDERBAR blå liten tjej och kattungar väntas!  Lilla My njuter än så länge av att bara vara kattunge, men hon har iaf kommit igång med att börja löpa - tidig precis som mamma. Honda söker ett nytt och vi har precis haft ett jättetrevligt par här som vi hoppas på.

Jag har även tagit lite nya kort som jag ska lägga ut snart.

Ha det gott så länge!

//Johanna

Oj, på sistone har det varit lite bök på jobbet så det känns som att jag jobbat HELA TIDEN och bara hunnit dit, hem och sedan i säng. Midsommarhelgen var jag iaf ledig, men den firades i mammas och pappas stuga och där finns verkligen inget internet! På sätt och vis är det skönt att inte ständigt vara tillgänglig, men samtidigt blir det lite ångestfyllt att inte kunna hålla kontakten med omvärlden riktigt som man är van vid. I-landsproblem utan tvekan!   

Iaf så har jag fått reda på hur det gick för kissen som blev påkörd: Bummel heter han och han mår efter omständigheterna bra och fick åka hem lagom till midsommar. Djursjukhuset fick tag på ägaren som var så otroligt tacksam för att vi räddat hennes lille kille. Och till min stora lycka var han dessutom försäkrad (ja, jag vet att jag är lite fördumsfull nu och drar om inte alla så iaf många huskattägare över en kam, men faktum kvarstår att vi är dåliga på att försäkra våra huskatter)!

Till helgen är det utställning i Forshaga, men jag har inte riktigt bestämt hur jag ska göra med Rut än... Hon har under våren fått en hel del tovor och tyvärr har jag inte fixat det som jag skulle och nu vill jag inte riktigt skicka iväg henne för att ta bort dem. Rent estetiskt skulle det nog inte göra så mycket att det är så här sent inpå utställningen då hon bara går för CAC, men mitt hjärta blöder bara vid tanken på att hon ska spännas fast och sedan ryckas i pälsen bara för att matte ska få ställa ut henne. Och ju längre jag väntar desto värre blir tovorna... Hmm, jag får fundera lite på saken. Men My ska iaf ställas på söndagen - ska bli så spännande att höra vad domaren tycker om min egenuppfödda tjej! Men nu först ska det bli bad och fön - håll tummarna! =)

Usch, Igår när jag åkte hem från jobbet körde bilen framför mig på en katt som sedan flög ner i diket. Jag tvärstannade såklart (utan att tänka mig för - kunde ju lika gärna ha skapat en olycka!) och for ut ur bilen och började leta efter den stackars kissen. Han som kört på katten vände och kom tillbaka och tillsammans finkammade vi diket efter den svarta katten, men inte ett spår. Till slut insåg vi att den måste sprungit ut på åkern och precis när vi tänkte ge upp såg jag något svart. Vi sprang ut på åkern och där låg stackaren, flämtande och med en skinnflådd mage med ett öppet sår tvärs över. Som var verkade det bara blöda ymnigt, men hur var skadorna på insidan? Vad skulle vi göra? Mannen som kört på katten åkte till ågra intilliggande hus för att få reda vem den tillhörde och då kunna kontakta ägaren. Samtidigt var jag kvar hos katten och jag kände att paniken växte - katten måste till veterinären! 

Samtidigt vågade jag inte röra katten, dels för min egen hälsas skull - jag visste ju inte om den skulle attackera mig trots sitt tillstånd - och dels för kattens. Så kom jag på att det fanns lite bråte bak i bilen (som inte var min) och där hittade jag någon sorts presenningliknande tygbit som jag kunde använda. Med mannens hjälp (han kom tillbaka utan att fått veta vems katten var) kunde vi försiktigt dra över katten på tyget som vi sedan använde för att bära den till bilen.

I ilfart bar det sedan iväg till djursjukhuset där veterinärerna snabbt tog hand om den stackars katten. Den rullades klagande in på bår och vi fick lämna våra uppgifter - som tur var så var katten tatuerad i örat och kanske kunde man hitta en ägare. Djursjukhuset lovade att göra vad de kunde och att de skulle kontakta oss om hur det gick. 

När jag väl satte mig i bilen bara brast det - jag grät hejdlöst och tänkte på mina egna älsklingar där hemma och på alla andra katter som går samma hemska öde till mötes. Det var då jag bestämde mig: aldrig, ALDRIG någonsin utekatt!

Tyvärr har jag inte hört något från djursjukhuset än och idag har jag jobbat så jag har inte kunnat ringa och fråga heller, men jag hoppas så innerligt att när det väl hör av sig så har de goda nyheter. Det finns väl ändå en liten chans att katten klarat sig eftersom de inte hört av sig än?

Ja, både jag och Trini är lite ur form idag. Hon kastrerades ju igår och de fick göra ett ganska långt snitt så hon har varit riktigt tagen och är väldigt trött även idag. Själv har jag fått en ilsken förkylning med torrhosta, halsont och feber och igår var jag tvungen att släpa mig till jobbet ändå. Så idag är det vila som gäller för oss - lite mys med en kisse i sängen är inte dumt!   

Passade på att fota kattungarna och uppdatera hemsidan lite nu när den äntligen fungerar igen, och när jag satt och tittade på bilderna så märks det verkligen hur de förändrats under tiden som gått. Nu är de ju inte runda och goa längre, utan de har kommit in i en ordentlig tillväxtperiod - speciellt Sniff, han är bra mycket större än tjejerna! - och de har blivit magra och gängliga med stora öron och smala ansikten - lite "småfula" sådär...   

Men jag fick i alla fall en mysig bild på mamma- och pappakatt - se här:

Imorgon ska Trini (mamma) kastreras. Jag hade gärna tagit någon mer kull på henne, men det har tagit hårt på henne att vara mamma och hon är mager som en sticka. Dessutom behåller vi ju Lilla My här hemma och om allt går som det ska så blir det ju förhoppningsvis kattungar efter henne istället.   

Ja, till slut kände jag också att det var dags att ta tag i det här med en blogg! Har sett så många fina och intressanta bloggar bland andra uppfödare så lite prestationsångest får man ju, men ni får väl hålla till godo!   

Den här bloggen kommer framför allt att handla om mina älskade Sibiriska katter och vår lilla uppfödning, men förmodligen kommer en del andra av mina intressen - till exempel (tårt)bakning och annat pyssel! - och lite vardagsbestyr ta sig in här.

På återseende!

//Johanna H