Usch, Igår när jag åkte hem från jobbet körde bilen framför mig på en katt som sedan flög ner i diket. Jag tvärstannade såklart (utan att tänka mig för - kunde ju lika gärna ha skapat en olycka!) och for ut ur bilen och började leta efter den stackars kissen. Han som kört på katten vände och kom tillbaka och tillsammans finkammade vi diket efter den svarta katten, men inte ett spår. Till slut insåg vi att den måste sprungit ut på åkern och precis när vi tänkte ge upp såg jag något svart. Vi sprang ut på åkern och där låg stackaren, flämtande och med en skinnflådd mage med ett öppet sår tvärs över. Som var verkade det bara blöda ymnigt, men hur var skadorna på insidan? Vad skulle vi göra? Mannen som kört på katten åkte till ågra intilliggande hus för att få reda vem den tillhörde och då kunna kontakta ägaren. Samtidigt var jag kvar hos katten och jag kände att paniken växte - katten måste till veterinären! 

Samtidigt vågade jag inte röra katten, dels för min egen hälsas skull - jag visste ju inte om den skulle attackera mig trots sitt tillstånd - och dels för kattens. Så kom jag på att det fanns lite bråte bak i bilen (som inte var min) och där hittade jag någon sorts presenningliknande tygbit som jag kunde använda. Med mannens hjälp (han kom tillbaka utan att fått veta vems katten var) kunde vi försiktigt dra över katten på tyget som vi sedan använde för att bära den till bilen.

I ilfart bar det sedan iväg till djursjukhuset där veterinärerna snabbt tog hand om den stackars katten. Den rullades klagande in på bår och vi fick lämna våra uppgifter - som tur var så var katten tatuerad i örat och kanske kunde man hitta en ägare. Djursjukhuset lovade att göra vad de kunde och att de skulle kontakta oss om hur det gick. 

När jag väl satte mig i bilen bara brast det - jag grät hejdlöst och tänkte på mina egna älsklingar där hemma och på alla andra katter som går samma hemska öde till mötes. Det var då jag bestämde mig: aldrig, ALDRIG någonsin utekatt!

Tyvärr har jag inte hört något från djursjukhuset än och idag har jag jobbat så jag har inte kunnat ringa och fråga heller, men jag hoppas så innerligt att när det väl hör av sig så har de goda nyheter. Det finns väl ändå en liten chans att katten klarat sig eftersom de inte hört av sig än?

 

Lotta

22 juni 2010 19:36

Jag är alldeles för rädd om mina katter för att släppa ut dom lösa. Bilar är hårda och alla människor är inte snälla brukar jag säga.

http://clarellis-sibbar.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj, nu var det verkligen länge sedan jag skrev här! Sommaren försvann bara i ett nafs och sedan blev det flytt till Örebro igen.   Tyvärr blev det inget av VäKs utställning i somras, för jag hamnade på sjukhus med en inflammerad blindtarm och Rut...

Oj, på sistone har det varit lite bök på jobbet så det känns som att jag jobbat HELA TIDEN och bara hunnit dit, hem och sedan i säng. Midsommarhelgen var jag iaf ledig, men den firades i mammas och pappas stuga och där finns verkligen inget internet!...

Ja, både jag och Trini är lite ur form idag. Hon kastrerades ju igår och de fick göra ett ganska långt snitt så hon har varit riktigt tagen och är väldigt trött även idag. Själv har jag fått en ilsken förkylning med torrhosta, halsont och feber och i...

Passade på att fota kattungarna och uppdatera hemsidan lite nu när den äntligen fungerar igen, och när jag satt och tittade på bilderna så märks det verkligen hur de förändrats under tiden som gått. Nu är de ju inte runda och goa längre, utan de har ...

Ja, till slut kände jag också att det var dags att ta tag i det här med en blogg! Har sett så många fina och intressanta bloggar bland andra uppfödare så lite prestationsångest får man ju, men ni får väl hålla till godo!      Den här bloggen komm...